Ända till slut!

Jag har egentligen fullt upp idag, men just därför ska jag ta en paus och berätta nånting.
Jag minns hur benen brände av mjölksyra. Jag rörde mitt stormgevär av och an i takt med att jag sprang. Jag försökte ofta inbilla mig att jag var en mekanisk soldat i ett dataspel. “Andra plutoooon orka ända till sluuuut!” Den sista biten av språngmarschen var den värsta. Vi väste av ansträngning. Sedan skulle vi ännu orka gapskratta på kommano åt de andra plutonerna, som inte behövde springa.
Jag har fått en massa fyror i mina kurser i uni, men knappt några femmor. En teori: Jag har sällan orkat ända till slut. Jag har otåligt sett till att det blir någorlunda bra, sedan har jag lämnat in och gått vidare.
Jag tror att det ändå är viktigt att göra allt påbörjat färdigt. Att orka springa också de där sista 200 metrarna fast du redan ser målet. Att göra dina uppgifter så bra du kan. Stanna inte, fundera inte. SPRING!