2023 – mellanspel

Jag beklagar än en gång tystnaden här på min anspråkslösa lilla sajt. Skrivandet upphörde inte för att jag tog ett beslut om något sådant; livet kom helt enkelt emellan och det är okej ibland. Sånt händer.

Den senaste tiden har jag fascinerats av hur mycket som som blivit bättre. Coronan, inflationen, räntorna, Putlers barbari… Hur kan något rimligtvis kännas stabilt?

1. Vi börjar med sommarens spontana fastighetsspekulation. Harrsund. En stuga i gråstock, som tydligen heter torraka på svenska, blev i somras vår i den österbottniska ytterskärgården. En plats där det ska arbetas och samtidigt kopplas av. Kanske i decennier. Wau.
2. Nytt jobb som gymnasielektor. Trots det skrämmande i att ta sig an kursplanering, studentskrivningar och en massa studieavsnitt som kräver breda kunskaper känner jag ändå att jag gjorde mitt livs klipp.
3. Blodprov. Det hör till att genomgå en liten hälsobesiktning vid nyanställning. Det visade sig att jag redan nu mår bättre på alla sätt än då jag senast testade mig för några år sedan. Jag känner mig således inte bara bättre, jag verkar de facto vara det.
4. Nygamla bekantskaper. Många kolleger jag lärde känna 2016-2017 finns kvar i skolhuset och nu har jag kaffesällskap i tid och otid.
5. Luncher för vuxna. Jag levde på skolluncher i 12 år i åldern 7-19. Sedan på Unicafé under mina sex år av universitetsstudier (typ skollunch). Sedan som lärare i grundskolan 2016-2023. Räkna själv ut hur stor del av livet jag har gått på skolmat. Och nu. Nu kan jag för första gången som fast anställd promenera iväg på en riktig lunch där jag väljer min måltid bland ett hyfsat antal restauranger. Och har tid att fokusera på måltiden och inte på smygrökande fjortisar eller spenatplättskastande, hormonstinna matgäster vid bordet bredvid. Vad är vardagslyx om inte detta?
6. Inläggningar. Vitkål, chili, svamp. Förhoppningsvis mer på kommande. Det bor en prepper i oss alla. Tillfredsställande att se på de färgglada glasburkarna. Höstkänsla, men rusket är liksom inkapslat.
7. Nygammal bekantskap. Min fenomenalt begåvade sjua som skrev sanslöst vackra texter då jag vikarierade moddan år 2017 steg idag in i mitt klassrum. Nu på väg att ta studenten. Jag får undervisa hen på nytt. Hur kul som helst!
8. Barnens nya höstrutiner har kommit igång. Språkbad och grundskola. De trivs, och vad är väl skönare än det?

Så jo, trots den glesa kontakten med min trogna gamla blogg lever jag och har hälsan. Jag hoppas kunna återkomma med något lite djupare inlägg framöver. Bara mina inläggningar reder sig.

Vi kastar loss

Det där med att nyår firas i januari är bara snack. Så gott som alla finländare håller antagligen med om att de verkliga förändringarna sker i augusti-september. Läsår börjar, semestrar tar slut och alla börjar oundvikligt summera sommarn och förbereda sig för de mörkaste månaderna. Och det där med nya jobb, ja…

Att byta arbetsplats är att stiga i en ny liten båt eller kanot. När foten sätts ner och tyngden flyttas mot durken kränger det till. Både för den nya besättningsmedlemmen och medpassagerarna. Det är sällan det första klivet känns helt stadigt.

Dottern börjar språkbad och sonen börjar grundskolan, så 3/4 av familjen tar ett rejält kliv ur sin bekvämlighetszon. Vi simmar alla i samma båt.

Viljan

Barnen sitter och ritar och skrattar vid matbordet. Sportlov pågår och jag borde fatta att vara ledig och inte planera undervisning. Då plötsligt får min hjärna en frisk fläkt av det gamla goda livet innan arbete och stress. Jag liksom stannar upp och utbrister (knappt hörbart) att livet är mer än arbetet. Jag är ju också en individ med egna intressen vetja!

Jag vet inte om det kommer att funka, men jag försöker i detta nu lova mig själv att fokusera mer på min egna vilja än att vara en slav under läroplanen för den grundläggande utbildningen. Vad vill jag egentligen? Får man tänka så egoistiskt?

Jag börjar med att koka pasta. Det vill de ritande barnen vid matbordet säkert också.

Läsminnen

Det är lätt att förknippa minnen med upplevelser och känslor. Doftar det av mögliga filtar och flytvästar tänker jag på Arken på Svartholmen (ni som vet, ni vet). Hör jag måsar skräna tänker jag förmodligen på glittrande strandvatten och varma sommardagar. Doften av curry för mig till barndomen och pappas ris&kött.

När det kommer till böcker kan jag ibland minnas exakt vad jag sysslade med då läste dem. Vadå medan? Jo, ljudböckerna har öppnat dörren för all slags multitasking.

Då jag var mitt inne i Umberto Ecos Rosens namn satt jag och radade stenbeläggning på gården.

Då jag lärde mig om Englands historia i fyra band klippte jag gräset med elklipparen.

Henrik Fexeus Social kompetens och Peter Englunds Poltava betades av under tjärdoftande bastubad.

Jag minns precis att jag fyllde en odlingslåda med mylla medan jag lärde mig om Stonewall Jackson i en bok om det amerikanska inbördeskriget.

Senaste tillskottet var en bok om jakten på förintelseplaneraren Adolf Eichmann medan jag skruvade isär duschskåpet.

Det roliga är att lärdomar från böckerna nu nöts in effektivare eftersom minnena väcks då jag vistas där jag jobbade medan jag hörde på dem. Självklart ska inte alla böcker lyssnas på. Politiska alster med mängder av namn och analyser lämpar sig bäst i pappersformat, så att man kan stanna upp, backa någon sida eller till och med läsa om ett kapitel som gick förlorat då tankarna irrade iväg.

Det är hemsk hur sällan jag lustläser numera. Utan ljudböckerna skulle mina litterära framgångar antagligen begränsas till Ludde hittar en boll eller Rävjakten med Pettsson.

Närmare

Jag kanske tidigare har ältat Dunning-Kruger-effekten och den är värd att fundera på med jämna mellanrum. Efter cirka fem hela läsår som heltidslärare börjar jag småningom vara på väg upp från det värsta träsket som på bilden nedan döpts till “Valley of despair”.

Man kan verkligen känna sig malplacerad och oduglig de gånger eleverna blir underkända och ämneskollegerna verkar ha sådan koll på sina klasser. Bluffsyndromet är nära besläktat. Man nedvärderar sina egna förmågor och tar sina framgångar för oförtjänta tillfälligheter.

Efter dessa fem år i grundskolan börjar jag sakta röra mig utanför själva läromaterialet och tar en lite mer fostrande roll då tillfället ges. Jag vågar pausa undervisningen för att diskutera etik. Jag vågar gallra i läroboken och lägga till bitar själv. Vill jag ta en promenad med min klass går jag inte och ber om lov och oroar mig för vad de andra i huset ska tycka.

Jag tror att särskilt lärare jämför sig på tok för mycket med kolleger. Och ju yngre och osäkrare du är, desto oftar fråga du råd av det gamla gardet som nog minsann vet vad som är acceptabelt. Och så stagnerar både elevsyn och kompetensutveckling medan översittarna ler ett stramt litet leende och njuter av att allt är som det ska vara i huset.

Det är långa, tunga år i början av karriären. Men jag anar faktiskt en liten ljusning vid horisonten. En solstråle träffade mig redan. Den heter ålderstillägg och syns på bankkontot redan.

Den motstridige konvalescenten

Jonej förlåt, återigen har bloggen legat i träda medan livet snurrat på. Senast jag publicerade ett inlägg cirklade svalorna högt mot den klarblå himlen i den österbottniska skärgården. En snabb titt på vår nyligen asfalterade gata vittnar om höstens oundvikliga inträde på scenen: blöta löv som plattas till av skolbarn som redan avverkat ungefär fem veckor av läsåret 22-23.

Tidig höst är på många sätt en produktiv och vacker del av året. Skörd, arbete, myskvällar, vardagslunk, skogsvandring och insikten om att flunsan förr eller senare hinner ikapp en. Jag pimplar som bäst te med honung och inmundigar ännu en klunk av en besk apoteksdekokt som ska bota min torrhosta.

Jag kan inte undgå att känna skuld de gånger jag sjukanmäler mig från jobbet eller är hemma med krassliga barn. Det är som lärare aldrig heller värt det för vilans skull; att fixa vikarieprogram och sedan catcha upp med allt är sten på börda. Men skuldkänslorna, ja. På ett ytligt plan begriper jag att min arbetsplats bara lider om jag smittar ner hundratals elever, men att inte gå till jobbet gör mig rastlös på en nivå jag sällan når upp till normalt. För att kompensera det börjar jag lätt maniskt att göra exakt sådant man inte ska göra då man är sjuk: städa, ordna, diska, tvätta, eller skapa framtida lektioner om Napoleon Bonapartes juridiska reformer.

Vilar man alls för vilandets skull numera? Och vad är egentligen vila? Är det att susa igenom Instagram för åttonde gången i följd? Eller att äntligen börja läsa den där deckaren man impulsköpe sommaren 2013? Eller kanske att väcka sin inre Kirschteiger och riva en mellanvägg för att skapa ett ljusare arbetsrum med kitschiga krukväxter och nordisk designlampa?

Jag sitter inte på alla svar här märker jag. Men imorgon ska jag försöka vila i väntan på mitt svar från labben. Är provet sedan negativt börjar jag skapa lektioner. Är jag däremot för första gången coronapositiv kan jag lägga skuldkänslorna åt sidan på allvar. Nej vänta… Jag var ju på jobbet i fyra timmar idag innan jag gav mig. Skuldkänslorna blir berättigade om jag smittade hundratals elever mer covid.

Således är skulden oundviklig imorgon och jag kan därmed finna ro i att acceptera läget. Återstår därmed bara att vila. Inte ens Napoleons juridiska reformer kan frikänna mig.

Signs of Recovery

Normala läsår brukar ledigheten sjunka in först efter midsommar, men i år har det gått undan. Några dagars riktigt tung sömn och den klassiska huvudvärken då skruvstädet släpper. Sedan Stockholm med familjen och boom, lomafiilis!

Men låt oss tala om en lite djupare typ av återhämtning.

Det är inget konstigt med att man ibland upplever svackor. Tider då saker som tidigare varit högsta prioritet inte längre känns inspirerande eller bara obemärkt rinner ut i sanden. Det är först när man är uppe ur gropen som man tittar över axeln och ser hur långt nere man satt.

Källa: Photostock

Svackor är ofta ett resultat av omständigheter som stryper flödet till en viss kanal i livet, tänker jag mig. I mitt fall var det givet att min flytt västerut och småbarnsåren slog in mig på en ny kurs och att det hade konsekvenser för min fritid och umgängeskrets. Från att ha varit motorn som spontant ordnade sena volleybollkvällar i Sibbo blev jag en av de där vuxna tråkmånsarna som jag aldrig förstod mig på som tonåring. Vart försvinner alla legender?! utbrast jag upprört någon gång på 00-talet.

Nå, till saken nu då. Legenderna finns de facto ännu kvar där ute. Flera av dem har ynglat av sig och har mitt i allt åtminstone lite tid till övers efter blöjbyten, godnattsagor och skåpstädning. Efter en synnerligen inspirerande dröm härom natten inser jag nu att mina barn är i samma behov av sådana legender jag hade nöjet att uppfostras av. Samlas kring en lägereld i skogen, gå på spårningar, hitta kompisar för livet. Vem vill inte unna sina barn det?

Denna insikt får mig att vilja damma av legendrocken och hitta tillbaka till det som var så fantastiskt. I min nya hemstad formligen kryllar det av förmågor som måhända delar min vision. Ja, flera av dem är ju faktiskt redan i full gång medan jag bara sitter och fascineras av nya sköljmedel från Tokmanni. Vakna då, Jimppa!

Lärarjobbet dränerar det sociala batteriet något oerhört, men det finns hopp. Jag tror på riktigt att jag har återfått lite av min gamla energi då jag vågar drömma om att hitta på något kul för 6-18-åringar. Och finns det hopp så finns det vilja.

Hör upp alla gamla legender. Jag vill koka ihop nånting med er! Svackor är till för att brytas.

Dead by April

Rubriken är namnet på ett svenskt melodiskt hårdrocksband som t.ex uppträtt i Mello något år. Musiken i sig är väl inget jag orkar med i stora doser, men som namn är det effektfullt, tonårsangstigt, ödesmättat och ser bra ut i skriven form. Jag slarvade med att göra ett blogginlägg för april månad, så jag får väl gottgöra det med att avge en kort rapport.

Vårterminen är i min värld alltid mer utdragen än höstens dito. De flesta kolleger tycker tvärtom. I år måste jag för första gången hålla med; april och halva maj formligen rusade förbi och här sitter jag nu och försöker ge mina elever rättvisa betyg. Döden kom inte i april, men nog var det stundvis svårt med orken.

Nu sitter jag för ovanlighetens skull här och skriver i fullt dagsljus med hela familjen i huset. Sådant händer normalt inte. Jag förundras över hur lätt det är att samla tankarna kring tolvslaget på dagen. Knapprar in några vitsord, rensar eposten, slänger iväg en beställning på en ny klockrem.

“Titta pappa, jag är ett får i koppel!” skriker femåringen som på något vänster bundit sig fast i sin hejdlöst tjoande lillasyster.

Bäst att pausa och ta sikte på lunch.

Skrammel

Ja, “en del” har ju hänt sedan jag senast hade vägarna förbi här. Jag ska inte avhandla det dystra världsläget desto mer, utan de facto koncentrera mig på det som får tankarna på annat.

Jag satt nyss och analyserade ett avsnitt av Pippi Långstrump från 1969 med mina elever. Solen skiner då fräkniga svenska barn sorglöst stojar omkring i en tid som inte längre finns. Ändå var världen då liksom nu full av potentiella hot mot världsfreden. Vietnamkriget. Oljekrisen i Mellanöstern. Konflikter som lätt hade kunnat ta en fasansfull vändning.

Men skillnaden är att vi idag vet att inget storkrig bröt ut på sjuttiotalet. Vi kan kapsla in den tiden i en idyllisk, rosendoftande flaska som när som helst kan öppnas då vi vill drömma oss tillbaka till ett lugnare kapitel i världshistorien. Just nu vet vi inte om allt snart eskalerar ytterligare, eller om vi redan till sommaren kan skippa snacket om jodtabletter och i stället dra en lättnadens suck.

Tillbaka till Pippi nu. Jag kände en sådan frid av att sitta där och se på hur solen lyste på de där fräkniga glinen och myste i kapp med att de alltför små kaffekopparna skramlade på kafferepet med hedersgästen Prussiluskan. Jag tror faktiskt på verklighetsflykt. Jag tror att det bästa vi ibland kan göra är att tvångsavsluta nyhetsflödet och sjunka ner i en bok, serietidning eller en gammal film.

Jag hoppas ännu på att man i framtiden kan säga: “Visst började 2020-talet turbulent med både pandemi och Putin. Men visst var det en härlig tid eftersom folk återupptäckte många grundläggande saker som tagits för givna.”

Nu längtar jag faktiskt framåt och inte till 70-talet. En sommardag med full semester. Med kaffe i en alldeles för stor kopp.

Hej vårvintern

Tiderna har varit rätt dystra på arbetsfronten. Stor frustration i kollegiet. Omöjliga krav på coronarestriktioner. Sjukdom. Vandalism. Konflikter. Vikariebrist. Mediedrev. En trötthet som fäster sig ända in i skelettet. Och ändå…

Ändå kan jag inte hjälpa att jag taggar till lite extra då kaoset och uppgivenheten sprider sig. Det är nu jag tycker det är värt allt att jobba extra timmar med vikariat och ledningsgrupp. Sena möten, långa lektioner. Varenda minut jag kan hjälpa till är värdefull. Det ska gå.

På kvällen gör jag inget. Fyller kanske en tvättmaskin och borstar femåringens tänder. Öppnar boken men förstår inte vad jag läser. Ser på en tv-serie utan att hänga med i dialogerna. Äter kryddstarka cheddarjalapenos utan att tänka på hur gott det är.

Det är sådana här veckor som skapar värdefulla minnen. Inte för att de är roliga att se tillbaka på, utan för att minnet av dem gör att man på riktigt uppskattar ljusare tider. Och ljusare ska det bli. Jag kände solen värma idag.