Början på slutet

Jag är slut. En trötthet som ohjälpligt sugit sig fast i mig. Jag inser hur tråkiga lektioner jag hållit emellanåt. Verkligheten kräver att jag traskar hem så fort min sista lektion för dagen är avklarad. Verkligheten begriper inte hur mycket arbete det krävs både före och efter lektioner. Framför allt efter med denna nya läroplan. Så förlåt mig fina skola, jag hade hoppats kunna ge mera av mig själv dethär läsåret. Men jag räcker inte till åt alla, inte ens åt drömjobbet och mina kolleger. Mina vänner då? De har hört av mig under 10 gånger detta läsår. Det är egentligen länge sen jag har räckt till. Det finns alltid ett nytt krav bakom hörnet…

När jag riktigt tänker efter är det märkligt att jag inte har klassat såna här känslor som depression. Men det är inte det. Det vore ett hån mot riktigt deprimerade människor att kalla det depression. Jag är väl bara missnöjd med att inte kunnat ge 100% hela tiden. Nu rör jag mig på det där farliga gränsområdet till utmattning, vilket egentligen är både positivt och intressant. Jag har töjt ut gränsen för vad jag klarar av ordentligt. Och snart börjar sommaren.

Så sommar 2017, jag tar inte emot fler krav. Jag klär av mig min mellanbarnsflexibilitet och ställer egna krav i stället: ge mej vila. Ge mej en liten gnutta socialt liv igen. Låt mig inte bli en av dedär nyblivna papporna som bleknar bort och ingen till sist orkar bjuda med på en runda frisbeegolf eller en kebab på stan. Jag vägrar bli en hushållsmaskin. Jag vägrar bli en statist som bara finns till för andra. Jag vägrar försvinna. Om du sommar 2017 kan gå med på dessa krav slipper vi ta en fight om saken.

För tro mig, jag skulle vinna den. Read my scars.

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Snabbare än att säga “jag startar hemåt”

Posted in Uncategorized | Leave a comment

39 New Messages

Do you know what really grinds my gears? Chats. Lots of them.

Jag har under åren hoppat in i mängder av chattar som ska underlätta koordinering, planering och socialt distansumgänge. Vilket de har gjort. Men nu i maj har väggen kommit emot.

Det är inte hållbart att sitta och följa med elva aktiva chattar mera. Jag blir en phone freak bara av det. Till och med akkun tar stryk av att det surrar konstant. Lägg ännu till vanlig mail, studiemail och arbetsmail. Nej, det får räcka nu.

Två familjechattar på WA får utgöra stommen. Allt annat kommer jag att med gott samvete försumma dagtid. Och nattetid då? Ja, då sover jag. Bredvid en son som numera är missnöjd om inte “BäbbBäp” lägger sig bredvid. 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Alt möjligt

Alternativ. Som i alt-right, alternative facts. Nu också alternativ historia.

Nej, inte som den historia som produceras i böcker för ryska skolelever. Utan hur annorlunda saker kunde ha gått. En typ av historieskrivning som fascinerat mig sedan högstadietiden då jag satt och skissade upp min egen världsordning på handritade kartor.

Nu en tent om samma ämne vid universitetet. Jag är snart igenom de drygt 500 sidorna och har läst boken med samma iver som en blek sextonsårsflicka med blåfärgat hår stormläser Harry Potter. Världshistorien är skriven på så många sätt redan. Men alternativhistorien är en aldrig sinande källa av nya infallsvinklar och spännande scenarier.

Min andra bok som ska tentas är en bok om genustänkande i forskning. Jag ska på allvar denna för mig något dunkla och motsägelsefulla vetenskap en ärlig chans. För inte kan ju  allt prat om patriarkatet vara endast alternativa fakta?

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Spugelördag i regionaltåget

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Mannen

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Farsan har ordet

Det finns småbarnsföräldrar som älskar att upplysa världen om vad som händer i deras vardag, dagligen. Själv är jag är inte en av dem som slaviskt uppdaterar och dokumenterar vartenda framsteg som lillen gör. Dels är framstegen för många, dels vill jag inte bli slav under något “hipp-instagrampappa-i- förorten”-fenomen. Så detta inlägg handlar bara indirekt om mitt barn; jag ställer helt fräckt mig själv i rampljuset. Jag tar en funderare och konstaterar att jag har genomgått något slags metamorfos sedan 11 augusti 2016:

  •  Jag sätter någons behov före mina egna mer än någonsin förr
  • Jag kan äta min mat också då den kallnat (utan att klaga alltför mycket)
  • Jag tar det lugnare även de stunder jag inser att jag inte räcker till som människa
  • Jag har blivit bättre på att säga nej till hundratals  nöjen och “nakkin”. Inte för att jag skulle ha blivit drygare och saknar lust att ställa upp, utan för att jag helt enkelt inte kan/hinner/orkar
  • Jag är effektivare än någonsin förr. På en timme egen tid kan jag göra underverk om det så gäller studier, jobb eller hushållsarbete
  • Jag är om möjligt ännu sämre på att hålla kontakt med just dig som läser detta eftersom jag helt enkelt skurit ner på den sociala sektorn
  • Jag beundrar mina egna föräldrar mer än någonsin. Tänk att ni gick igenom samma process i början på 90-talet för min skull. När jag hjälplöst gnydde efter närhet/mat/sömn/trygghet var ni där för mig
  • Mina reflexer är i samma kaliber som Tuuka Rasks eller Corey Crawfords. En spilld varm kaffekopp räckte för att få mig att inse vad en liten krabat kan åstadkomma om hens armar kommer åt förbjudna föremål.
  • Stackars, stackars studier! Gradun är en torkande, döende kaktus som förstvivlat ropar efter lite ompysslande och en gnutta regn
  • Jag förstår lyxen som går under namnet sömn. Finns inget skönare än att släcka lampan kl 20.14 och bara slockna. Tänk om man hade fattat hur underbart privilegierad man var de gånger i ens förra liv då man fritt sov när man ville, hur länge man ville.
  • Jag tar mig själv på mindre allvar. På ett positivt sätt. Rocken och skorna är slitna, blicken trött, hållningen mindre militärisk. So what, jag är en superhjälte i min sons blå ögon. Det finns få andra jag behöver imponera på. Möjlighen min fru då, och månne jag inte hittar tid för lite grooming ännu i något skede.
  • Jag får ut mera av sociala interaktioner med andra människor eftersom tiden har blivit en knapp resurs
  • Familjen går före jobb och studier även om det gör ont att gå på sparlåga
Posted in Uncategorized | Leave a comment