#studieliv #fedup

Jag har under mina år i Uni sakta blivit bättre på att lära mig. Det går alltså snabbare att snappa upp ny information och sedan minnas det centrala. Kort sagt är jag hyfsat bra på tenter numera. Och vad är jag alltjämt dålig på? Jo: examensstrukturer.

Det känns som att personalen är mycket mer mänsklig och tillgänglig för de bekanta som studerar på uttalat svenskspråkiga ställen som ÅA eller Soc&kom. Som att deras examensstruktur alltid reds upp av en godhjärtad tant Gunilla vid ett brunt skrivbord en trappa upp i nån klassisk fakultetsbyggnad. Själv sitter jag och slår mig i pannan medan jag febrilt söker efter hjälp av den trettionde personen på den femtioelfte hemsidan som har att göra med HU men ändå verkar hopplöst ouppdaterad.

Jag är rätt säker på att jag hade varit färdig för länge sedan om jag inte kört fast titt som tätt i den här cyberlabyrinten. Det slukar den energi jag behöver för att få studera i fred.

Veckan i bildää

Finlands sydspets, ett hav av master

De älskar den starke som faller, men även den lille som står

…så man biter ihop

…trots att det ibland känns som att man är ute och cyklar

I en stor värld

…är det alltid bäst att kunna återvända hem

Backspegeln

Återigen inser jag hur viktigt det är att gå tillbaka till sina egna texter för att läsa dem med ”nya ögon”. Mitt absolut längsta kapitel i gradun visade sig nu vara det mest spretiga, ostrukturerade och analysfattiga av dem allihop. Nu kunde man ju bryta ihop för mindre saker men jag tänker tvärtom: wow så mycket allt har utvecklats sedan jag rörde det senast! Vilket nöje att kunna rätta till felaktigheter och få en rätsida på eländet!

Det är viktigt att kunna gå tillbaka nu och då. Jag har tidigare suttit och facepalmat över mina tidigaste essäer i historia. Vilken smörja, vilken brist på skriv- och analysförmåga! Men just detta självförakt är egentligen frukten av meningsfullt arbete. Det är ju snudd på underbart att se hur man gått framåt på olika områden.

Jag vet inte om just du, bästa läsare, brukar sitta ensam någon sen afton och älta dina misslyckanden. Jag gör det lite väl ofta. Min hjärna spelar upp repriser av så korkade episoder att jag bara vill smälta ner till en varm blodfläck som sakta rinner ner genom golvplankorna och torkar ihop under husgrunden där ingen kan se mig. Men jag brukar nuförtiden påminna mig själv om att självföraktet är livet sätt att säga att du kommit en bra bit framåt i livet.

Och slutligen det bästa av allt: väldigt få människor minns dumheterna du gjorde för flera år sedan. Du må minnas dem klart och tydligt, men inte vi andra. För du är inte så himla märkvärdig som du tror. Skönt va!

Bookmarks

Det finns något som de allra flesta av oss använder dagligen men sällan reflekterar över. Underkläder faller in under denna kategori men till och med underkläder får mer uppmärksamhet än det jag nu ska gå in på. Nämligen de digitala bokmärkena på din browser. Du vet, de där genvägarna som leder dig till dina favoritsajter. Det slog mig nämligen att de är en uppenbar länk till vårt förflutna och alla minnen som är fastkedjade till dem.

Min bokmärkesrad på Chrome består blanda annat av följande minnen:

• “Fakultetens riktliner för prosemi.” Alltså något jag gjorde med min kand för flera år sedan. Min första forskning.
• “Jumbo”. Köpcentret. Jag hade som en special quest på min polttare att guida folk runt där i köpcentret spontant. Så jag måste ha sparat fliken mitt under bilfärden på min svensexa. Goooda minnen!
• “Svensk läraransökan”. Länk till mitt nervpirrande inträdesförhör till pedagogiska fakulteten 2015. 10/10.
• Kalendern för lärarkåren i gymnasiet jag jobbat i detta år. Saknar alltihopa redan.
• “Hydida”, en plattform där min årskull hissalärarstuderande vid Uni laddade upp sina arbeten. Ännu en god gruva full av pedagogiskt guld.

Så tänk på detta då du ska rensa dina bokmärken någon gång. De vill tala med dig. Påminna dig om vem du är. Eller åtminstone vem du någon gång var.

 

Washh

Sköljmedel. Frugan kom hem med sköljmedel. Och tvätten doftar som tusen blommor efter ett sommarregn. Denhär rena känslan jag har haft idag är obetalbar. Dags att stupa i säng. Och drömma extra sött. 

New Beginnings

Jag hade seriösa planer på att starta en helt ny blogg som i olikhet med denna skulle ha ett klart tema: endast hemmapappa-stuff. Men veckorna har gått och jag har inte antecknat särskilt mycket om mitt nuvarande liv. Så jag fortsätter skriva ner mina halvfärdiga betraktelser och flummerier här på samma blogg. Den vill bara inte dö ännu helt enkelt.

En fluga surrar omkring i rummet.

Igår kväll natt steg vi in i ett tomt, svalt och framför allt tyst hus. Tillbaka efter midsommarfirande och sedan sommarhäng med bådas släkter. En vecka som gjorde underverk. Det är alltid lika fascinerande att upptäcka fördelarna med att ta paus från saker och ting. Små avbrott. Och sedan komma tillbaka med perspektiv.

Min läs- och skrivlust har för första gången på mycket länge ökat. Jag har tio inlägg jag kunde servera här på en gång. Men vi tar det lugnt, känner efter, publicerar ett i taget. Låt oss bara slutligen konstatera att livet inte egentligen är så komplicerat.

Solen stod högt på himlen. Kvällen var ung. Han skulle fånga den. Han var äntligen ett med tid och rum.

 

 

Åter till guldgruvan

Besökte mitt fagra Fiskars igen. Det betyder att det a) är sommar och b) mitt graduskrivande har kommit igång. Muséet stod kvar med förnyad utställning. Arkivet stod kvar med allt gammalt material på plats.

Känslan att i lugn och ro få ta itu med sin forskning. Känslan av att hitta nytt intressant stoff. Känslan att nu äntligen ha mindre järn i elden och kunna fokusera.

Det finns stunder då jag hellre skulle välja forskarkarriären framom lärarjobben. Idag var denna förnimmelse kraftigt närvarande. Bland väggar av pärmar, damm och böcker.