Då allt äntligen stannar

“Häpp! Stanna! Lyssna på tystnaden här!”

Ica hade rätt. Det var verkligen en öronbedövande tystnad där vi stod med skidorna under armen. Solen sken som guld mellan de tunna tallarna.

För första gången på alltför länge har livet stannat upp nu under sportlovsveckan. Mitt år som 27-åring har inte gett mig någonting som kan kallas vila. Det har varit så intensivt att jag har svårt att kartlägga alla förändringar som skett. En tid att bygga upp.

Gränserna för vad som går att klara har tänjts. Hårt då det sker, men efteråt har man mera utrymme att andas i. Jag vet inte hur livet som 28-åring kommer att se ut. Men kanske det blir året då jag befäster allt som erövrats året innan. Och andas.

Solen försvann i ett rött skimmer bakom fjället. Kvar blev bara tystnaden.

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Mökkilaiffi

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Some

Såg igenom flödet i en del sociala medier nyss. Någons resebilder är tråkiga. Denhär då? Nej, bara en suddig kattbild. Den där skämtsamma statusen är ett rop på hjälp. Och dendär maträtten ser plastig ut.

Summa summarum: mitt liv blev inte ett dugg sämre av att folk visade upp krystade bilder på hur bra de tror sig leva. Jag skulle inte vilja byta liv med någon annan. Trots att somliga verkar bada i pengar och framgång.

Det är sällan jag har varit så här ointresserad av andras fasader. Mina facebooksessioner bara glesnar. En triumf för sinnet. Som att detoxa själen.

Jag är en eremit. En social ensamvarg. Eller… jag bara är. Det räcker just nu.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Magister, men ändå inte

Än en gång kröp monstret upp ur avgrunden och ville ha en ny duell. 

Att äntligen, en månad för sent, få de sista kurserna registrerade är en befriande men samtidigt frustrerande upplevelse. Nu skulle ännu en biämneshelhet registreras, och naturligtvis finns det ingen klart utpekad kontaktuppgift på Unis sidor. Det är en rörig lista på doktorander, stipendieforskare och professorer men ingen som klart säger: “Då du gjort klart en helhet, vänligen skicka in den hit”.

Jag gick igenom en liknande karusell i höstas och blev snudd på mordlysten bara av den processen. Nu hittade jag, efter ca tjugo öppnade flikar, en elektronisk tjänst som förhoppningsvis är den jag söker. Ännu en gång avundas jag ÅA-humanister som (åtminstone i min fantasi) går och knackar på en brun dörr i en källare där tant Gunilla skriver upp deras kurser med bläckpenna och sedan säger “grattis, nu är helheten registrerad”.

Jag är så förbenat trött på att mina studier trögas ner av Unis administrativa kaos.

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Elden

Elden

Vild, nyckfull

Lever för stunden

Som vi också gör

Flammor

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Onsdag

Det här är inte rätt.

Urmänniskan i mig viskade meningen gång på gång inuti mitt huvud medan dieselmotorn varvade upp. En gammal instinkt som säger att du aldrig ska lämna ifrån dig ditt barn.

Snart var vi framme vid dagis. Efter en stund lämnade jag honom där. Sedan var allt tyst i mitt huvud.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Tre år

Så var det dags att ännu en gång vända blad i livet och byta bostad. Denna gång ett egnahemshus som jag de facto är ägare av. Jag kan inte påstå att Ekenäs är en obekant stad för mig, men det är ändå annorlunda att slå sig ner när. Nya gator, affärer, miljöer, människor och vardagsrutiner. Jag ska inte på något sätt påstå att jag har allt på koll vad gäller de nämnda faktorerna.

För tre år sedan piffade vi upp lägenheten här i Karis och flyttade in. Nu ska det städas, packas, has sönder och slängas bort. Just att slänga bort är en mäktig känsla. Man håller i ett föremål, betraktar det, går igenom alla minnen som blixtrar förbi. Sedan stänger man av all sentimentalitet och låter föremålet falla in i en svart sopsäck. Du passar inte längre in i min värld.

Att flytta är som att fara ut och springa. Det svåraste steget är det över tröskeln. Sedan bär det av och världen är din.

Posted in Uncategorized | Leave a comment