Sic transit gloria mundi

Jag är tacksam för alla tusentals intryck det stället gjort på mig. Varenda husknut, vartenda litet rum, varje härligt sliten 91:an-tidning som ligger lite varstans. Alla brasor jag tänt, alla gånger vi glatt tömde wc:n i slutet av lägren, alla mer eller mindre säkra och tillåtna äventyr vi arrangerade, alla morgnar jag ångrade att jag inte somnade i tid. Volleybollsmatcherna, de hemtillverkade metspöna, timmarna som batsu- och simvakt, ljudet av matklockans klämtande, knäppandet av textandet på mobiltelefonerna på kvällarna, doften av flickparfym och Axe-dödö under samlingarna.

Alla djupa samtal som förts viskande, varav de absolut flesta nu är glömda. Alla upplevelser av det heliga, det oförklarliga, det varma. Sångerna. Måsarna. Skumkantarellerna.

 Det är lite för stort för att kunna rama in i ett blogginlägg helt enkelt. Jag kan inte känna så mycket mer än pur tacksamhet. Those were the days my friends. Those were indeed the days.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Kvällshobby

Sedan lillen nu börjat somna i egen säng har vi mitt i allt massor av kvalitetstid på kvällarna. Således fick matbordet sig en påstrykning.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Hashtag leadership

Jag reflekterar rätt ofta över hurdana ledartyper jag kommer överens med samt vilket sätt jag själv tenderar att leda. Finns ju massor av olika teorier kring detta ämne så man blir aldrig riktigt färdig med sina funderingar. Men just ju läser jag alster av sociologins fader, Max Weber (1864-1920). Med dessa beprövade analyser i minnet har jag kommit fram till en rätt oväntad slutsats: jag gillar byråkrati. Och jag är inte särskilt förtjust i karismatisk ledarstil.

Byråkratin uppstod främst som ett slags berättigad vrede över en otyglad nepotism som styrde samhället i bästa finlandssvenska “kaveri”-anda. Byråkratin krävde lika regler för alla och blev ett starkt motgift mot korruption. Jag kan ännu idag tycka att till exempel skol-, förenings- och församlingsvärlden borde vara mer hierarkisk och tydlig i denna bemärkelse. Ett byråkratiskt system behöver ju inte i sig betyda opersonligt eller onödigt komplicerat.

Det intressanta är att man redan på 1800-talet kunde iaktta hur otroligt bräckliga karismatiska organisationer är. De står och faller med sin ledare som så länge hen härskar dessutom blir allt mer maktfullkomlig i sin tjänst. Givetvis är verkligheten mer varierande och sällan så stereotypisk, men man behöver ju bara ta en titt på Tiainen i Österbotten eller Ulf Ekman i Uppsala för att förstå riskerna. Den risk jag finner mest bekymmersam är att besvikna anhängare tar oerhörd skada ifall Ledaren mitt i allt avsäger sig sitt uppdrag eller gör bort sig fullständigt.

Likaledes kunde Weber konstatera att karismatiska organisationer är ganska kortlivade; de övergår alltid förr eller senare i andra organisationsformer. Här har vi goda inhemska exempel; små självständiga församlingar har sedan väckelsens dagar organiserat sig i samfundsformer som försiktigt börjat finna gemensamma strukturer. Ett extremt tydligt exempel på denna utveckling är för övrigt militären. Någon gång i tiden organiserade någon karismatisk ledartyp ett förband av krigare. Idag är det den mest byråkratiska, hierarkiska apparaten man kan hitta. Fråga är om inte också denna motpol är minst lika skadlig på sitt eget sätt.

Är kanske ändå hybridmodellen rätt väg att gå? Kanske ett byråkratiskt och tryggt ramverk som fiffiga och karismatiska personligheter på lokal nivå kan arbeta inom?

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Två östnylänningar


Jag valde det suddigaste fotot för det får symbolisera hur lite man egentligen minns av tiden i Dragsvik. Men sju år senare talar vi som om vi mitt i allt igen satt där i stuga Tali-Ihantala i 1. Kustkompaniet. Det är en rikedom att senare i livet ha bekanta lite varstans i Svenskfinland.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

#studieliv #fedup

Jag har under mina år i Uni sakta blivit bättre på att lära mig. Det går alltså snabbare att snappa upp ny information och sedan minnas det centrala. Kort sagt är jag hyfsat bra på tenter numera. Och vad är jag alltjämt dålig på? Jo: examensstrukturer.

Det känns som att personalen är mycket mer mänsklig och tillgänglig för de bekanta som studerar på uttalat svenskspråkiga ställen som ÅA eller Soc&kom. Som att deras examensstruktur alltid reds upp av en godhjärtad tant Gunilla vid ett brunt skrivbord en trappa upp i nån klassisk fakultetsbyggnad. Själv sitter jag och slår mig i pannan medan jag febrilt söker efter hjälp av den trettionde personen på den femtioelfte hemsidan som har att göra med HU men ändå verkar hopplöst ouppdaterad.

Jag är rätt säker på att jag hade varit färdig för länge sedan om jag inte kört fast titt som tätt i den här cyberlabyrinten. Det slukar den energi jag behöver för att få studera i fred.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Veckan i bildää

Finlands sydspets, ett hav av master

De älskar den starke som faller, men även den lille som står

…så man biter ihop

…trots att det ibland känns som att man är ute och cyklar

I en stor värld

…är det alltid bäst att kunna återvända hem

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Backspegeln

Återigen inser jag hur viktigt det är att gå tillbaka till sina egna texter för att läsa dem med ”nya ögon”. Mitt absolut längsta kapitel i gradun visade sig nu vara det mest spretiga, ostrukturerade och analysfattiga av dem allihop. Nu kunde man ju bryta ihop för mindre saker men jag tänker tvärtom: wow så mycket allt har utvecklats sedan jag rörde det senast! Vilket nöje att kunna rätta till felaktigheter och få en rätsida på eländet!

Det är viktigt att kunna gå tillbaka nu och då. Jag har tidigare suttit och facepalmat över mina tidigaste essäer i historia. Vilken smörja, vilken brist på skriv- och analysförmåga! Men just detta självförakt är egentligen frukten av meningsfullt arbete. Det är ju snudd på underbart att se hur man gått framåt på olika områden.

Jag vet inte om just du, bästa läsare, brukar sitta ensam någon sen afton och älta dina misslyckanden. Jag gör det lite väl ofta. Min hjärna spelar upp repriser av så korkade episoder att jag bara vill smälta ner till en varm blodfläck som sakta rinner ner genom golvplankorna och torkar ihop under husgrunden där ingen kan se mig. Men jag brukar nuförtiden påminna mig själv om att självföraktet är livet sätt att säga att du kommit en bra bit framåt i livet.

Och slutligen det bästa av allt: väldigt få människor minns dumheterna du gjorde för flera år sedan. Du må minnas dem klart och tydligt, men inte vi andra. För du är inte så himla märkvärdig som du tror. Skönt va!

Posted in Uncategorized | Leave a comment