“Vill du ha kaninen? Eller kanske nallen?”

Edwin: “Denhär blir bra.”

Advertisements

Uppförsbacke längre fram

Såhär långt utanför min bekvämlighetszon har jag inte varit på väldigt länge. Nationalekonomi på finska med en helt ny begreppsvärld, ny studiekultur och framför allt en matematik som går över mitt förstånd. Lägg ännu till högar av inlämningsarbeten med halvtydliga instruktioner. Känns som en kurs som kommer att svida från början till slut och nätt och jämt bli godkänd med jordskalvsdarr på ribban.

Med godkänt är godkänt och kommer att kännas som en megaprestation. Arma dagar jag ska ta denhär skalpen.

Jag vill ha en tråkig vecka

Jag har tråkigt. Jag reagerar direkt om någon i min närvaro utbrister den frasen. Hur känns det att inte ha några måsten? Att inte ha en blytung skugga som river dej neråt så fort du stannar upp? Lediga eftermiddagar med gott samvete? Sounds wonderful, mate.

Studierna är utan tvivel på slutfasen och motivationen likaså. Jag var inte långt ifrån en kollaps då jag sent igår kväll insåg att jag ska sitta och derivera i över en månad. Räkneuppgifter med halva grekiska alfabetet inbakat. Jag satt och stirrade på skärmen och förstod på riktigt inte ett skvatt. Och det här var den inledande föreläsningens slides. En tiondel av en kurs av totalt fyra kurser.

Åker nu in till stan för att dumpa bort tre tegelstenar i bibban. Lämnar efter mg ett hus i kaos. Leksaker, disk, sopor, kläder. Flinar lite åt att en heltidsstuderande hemmapappa får mindre i handen per månad än en bostadslös alkoholist som solar sig i parken från morgon till kväll. Jag är vaken ca 17 timmar per dygn. Timlönen för den tid jag vaktar en ettåring eller studerar blir alltså ungefär 88 cent.

Ei mulla muuta. Go figure.

Might as well…

Lämnade in en råversion av gradun för en timme sen. Känner nu hur flunsan genast vill koppla ett grepp om mej. Det är väl kroppens sätt att meddela att det är dags att varva ner.

September Dawn

Orden ovan är titeln på en mycket gripande och tragisk film om en episod Amerikas västernhistoria. Och samtidigt lämpliga ord att använda såhär då hösten står för dörren.

September har för mig blivit en månad då något chockerande eller tragiskt har skett flera gånger. Både i privatliv och ute i världen. En vacker månad som haft blod på sina händer så att säga. Och andra verkar känna likadant; den senaste undergångsprofetian har valt ut 23.9.2017 som domedagen.

Nej, i år hoppas jag denna månad bjuder på lugn, arbetsro och skön uteluft. Jag lagar min brunch och tittar ut mot himlen genom fönstret. Inga tecken om ond, bråd död skyn. Jag sörplar lugnt på mitt kaffe. Du, jag och världen står kvar.

Back to Basics

Bröd. Gröt. Ägg. Smör. Mjölk.

Jag kan inte påstå att jag direkt avskyr dessa tidlösa, agrara livsmedel som närt mänskligheten sedan mänskan blev bofast.

Med en baby i huset har mitt förhållande till nämnda produkter stärkts. Och jag gillar det. Såhärt sent en lördagskväll är det snudd på terapeutiskt att sitta och stirra i detalj på ett nybakat bröd. En bieffekt av denna nya livsstil är att en hel del dyra onyttigheter börjar försvinna. Men tro nu inte att jag gått och blivit en annan människa. Pizzorna i frysen ler inbjudande varje gång jag sträcker mig in efter frusna bär eller… bröd.

Sic transit gloria mundi

Jag är tacksam för alla tusentals intryck det stället gjort på mig. Varenda husknut, vartenda litet rum, varje härligt sliten 91:an-tidning som ligger lite varstans. Alla brasor jag tänt, alla gånger vi glatt tömde wc:n i slutet av lägren, alla mer eller mindre säkra och tillåtna äventyr vi arrangerade, alla morgnar jag ångrade att jag inte somnade i tid. Volleybollsmatcherna, de hemtillverkade metspöna, timmarna som batsu- och simvakt, ljudet av matklockans klämtande, knäppandet av textandet på mobiltelefonerna på kvällarna, doften av flickparfym och Axe-dödö under samlingarna.

Alla djupa samtal som förts viskande, varav de absolut flesta nu är glömda. Alla upplevelser av det heliga, det oförklarliga, det varma. Sångerna. Måsarna. Skumkantarellerna.

 Det är lite för stort för att kunna rama in i ett blogginlägg helt enkelt. Jag kan inte känna så mycket mer än pur tacksamhet. Those were the days my friends. Those were indeed the days.