Och det bästa ligger framför

Dofterna.

Lugnet.

Kvällarna med kött.

Advertisements

Slutspurt

Det är i lärarkretsar ett självklart faktum att slutet på ett läsår är den värsta biten av yrket. Högar av prestationer ska evalueras, möten av alla slags pressas in i ett redan fullt schema, betyg ska motiveras och läggas in i datasystem, årets händelser och temadagar ska utvärderas och härvor av papper ska arkiveras, städas undan eller åtminstone försvinna från det överfulla arbetsbordet. Hormonstinna elever vädrar dessutom sommarluft och beter sig därefter. Go figure.  Som vikarierande lektor ska man dessutom ta avsked av otroligt fina människor som snart försvinner ur ens liv. Och just det,  författa rapporter till den ordinarie lärare som återvänder till höstterminen.

På något märkligt sätt ska man samtidigt ha ett privatliv som kräver minst lika stora insatser dagligen. Trädgård, hushåll, matande, blöjbyten och slutligen nattande. Nattande, denna utdragna kvällscirkus som allt oftare äter upp den sista chansen till något slags avkopplande.

Det sinnessjuka är att man sedan sitter med dåligt samvete så fort man unnar sig marshmallows, ett bastubad eller 17 minuters spelande. Jag vet inte i vilket livsskede jag utvecklade denna typ av beteende, men har svaga minnen av att jag redan som 22-åring fick order om att bli snällare med mig själv. Lättare sagt än gjort då det alltid finns saker man borde ha fått gjorda.

Jag har trots allt varit med om värre slutspurter. Senhöstens akademiska golgatavandring är ännu i färskt minne. En av få gånger jag upplevt konkreta, fysiska stressymtpom. Dessa symptom läktes ungefär vid julbordet. Får se om midsommarmaten har samma effekt på mig då jag stapplat över mållinjen denna gång.

Look back

Det gör gott att ibland se tillbaka för att förstå hur långt man kommit. Det kan gälla bodybuilding, studier, ålder…

Eller hey, varför inte något så enkelt som en liten trädgårdsstig på våren? Vad som helst kan påminna dig om att saker och ting går att ta tag i och förändra.

You’re Next

Egentligen har vi hunnit med en hel del här inne i huset. Vårt fokus har därför, påhejat av vårvädret, fixerats vid det yttre. Alltså gården.

Det har redan inneburit två släpkärror med kvistar till kaatopaikkan. (Att backa med släp är alltid ett projekt i sig)

Ikväll firar jag sista kvällen som 27-åring. Ska göra med med snacks och tv-tittande med frugan. Fick en tv-ställning fastskruvad i sovrummet häromdagen, så nu lyxar vi till det.

Ha det gött kamrater, har gärna kontakt med er också som 28-åring.

Paramm paramm

Jag kunde äntligen återuppta en hobby i och med flytten till större hus. Vi skaffade ett anspråkslöst nybörjarset som legat i en källare i åratal. Ostämt och skrälligt, men känslan av att greppa trumstockarna är fin ändå.

Och det blir inte sämre av att lillgrabben också vill spela och snällt använder hörselskydden.

Time for Pizza

“Siis va e dehär nu? Hade du varit fotbollsspelare hade du inte fått gå in på planen i det här skicket!”

Läkaren var förvånad över hur raskt mina värden rasat sedan februari. Som sagt, oidentifierade virus i två månader medför en viss belastning för immunsystemet och orken.

Jag läser då och då texter av (ö)kända kropps- och sinnesangstare som vill att hela världen ska följa med deras viktras, blodvärden eller dagliga psykbryt. Jag tänker hur fint jag kunde lägga ut ett inlägg om allt som varit tungt den senaste tiden. Men det skulle väl inte hjälpa särskilt mycket?

Jag vet själv att min hälsosvacka har varit synlig, men det slår mig hur odramatisk den är för mig. Jag behöver normalt äta som en sumobrottare för att inte tappa flera kilo, och eftersom aptiten nu varit på noll ser jag nu ut därefter. Så ser vardagen ut för någon med en ämnesomsättning som är snabb som en Ferrari. Mitt enda fokus just nu är att äta upp mig tillbaka till ca 80 kg.

Finns det en skönare rehabilitering än att bara proppa i sig så mycket mat det bara går? Bon apetit, och kom ihåg att det är okej att må eländigt ibland.

Bloggen som går under radarn

En gammal och trevlig rutin verkar nu kunna komma igång. En rejäl mugg eftermiddagskaffe och en omgång bloggande. “Kontoret” i skick med tillbehör som mörka MALM-skåp, stort avlångt skrivbord, nyligen dammsugen svartvit matta samt några diskreta, avlånga tavlor med urbant motiv. Hela rummet doftar svagt av läder från den splitternya stolen.

Saknas bara en tickande klocka.

Än en gång sitter jag och skakar på huvudet åt att min blogg saknar allt som heter tema och röd tråd. Essentiella egenskaper för dem som vill ha välbesökta bloggar. Men faktum är ju att jag inte vill det. Jag får fnatt av folk som fotar samma krukväxt från olika vinklar och kallar det “Inredningsbloggen” eller liknande. Och avslutar sina inlägg med “vad gör ni själva en sådan här vacker dag? Skriv in det och vinn i min egen tävling här på bloggen”. Nej, min blogg får gärna vara just så underground som den varit sedan mars 2009. I en värld där allt ska piffas upp, fejkas och delas på sociala medier är det gott att något är som förut.

Du gamla oviktiga blogg, visst ska du få fortsätta leva. Som kaktusen i det gamla pojkrummet. Och antagligen bevaras du bättre än jag en vacker dag.