“… innan cynismens kalla barm omfamnar dig”.
Mitt infohäfte för historiestudernade vid Uni varnade mig som gulis för att man i historieämnet med tiden blir rätt likgiltig och sarkastisk då man förhåller sig till olika fenomen. Och visst; jag kan utan större problem läsa om medeltida avrättningar, flyktingkatastrofer eller miljöförstörelse i Sovjetunionen. Men idag, då jag planerade en lektion om barnarbete i den industriella revolutionens guldålder, stannade jag med ett knyck vid datorn. Jag såg för ett ögonblick min egen son bland alla bilder från 1800-talets engelska slumområden.
Sotarpojkarna var i femårsåldern då de började arbeta. Skorstenar fanns det gott om. Gossarnas uppgift var att krypa ner i dem, ibland tiotals meter ner. Arbetsledarna kunde ibland tända hö i spisen för att “få fart på pojkarna”. Röken och hettan gjorde det omöjligt att stanna kvar i skorstenen. De flesta sotarpojkar dog eller fick svåra skador innan de hade fyllt tolv år.
Jag kan inte vara tacksam nog över att vara född i just denna tid. Samtidigt vet jag vad som ännu pågår på landsbygden i delar av Afrika eller i textilfabriker i Sydostasien.
Idag skulle jag inte vilja samtala med Napoleon eller skåla med Mozart om jag fick en tidsresa i present. Jag skulle dyka ner i Leeds, London eller Bristol och rädda åtminstone ett barn. I London fanns det redan då 100 000 gatubarn.
Så hemskt! Nej, glöm inte …