Farsan har ordet


Det finns småbarnsföräldrar som älskar att upplysa världen om vad som händer i deras vardag, dagligen. Själv är jag är inte en av dem som slaviskt uppdaterar och dokumenterar vartenda framsteg som lillen gör. Dels är framstegen för många, dels vill jag inte bli slav under något “hipp-instagrampappa-i- förorten”-fenomen. Så detta inlägg handlar bara indirekt om mitt barn; jag ställer helt fräckt mig själv i rampljuset. Jag tar en funderare och konstaterar att jag har genomgått något slags metamorfos sedan 11 augusti 2016:

  •  Jag sätter någons behov före mina egna mer än någonsin förr
  • Jag kan äta min mat också då den kallnat (utan att klaga alltför mycket)
  • Jag tar det lugnare även de stunder jag inser att jag inte räcker till som människa
  • Jag har blivit bättre på att säga nej till hundratals  nöjen och “nakkin”. Inte för att jag skulle ha blivit drygare och saknar lust att ställa upp, utan för att jag helt enkelt inte kan/hinner/orkar
  • Jag är effektivare än någonsin förr. På en timme egen tid kan jag göra underverk om det så gäller studier, jobb eller hushållsarbete
  • Jag är om möjligt ännu sämre på att hålla kontakt med just dig som läser detta eftersom jag helt enkelt skurit ner på den sociala sektorn
  • Jag beundrar mina egna föräldrar mer än någonsin. Tänk att ni gick igenom samma process i början på 90-talet för min skull. När jag hjälplöst gnydde efter närhet/mat/sömn/trygghet var ni där för mig
  • Mina reflexer är i samma kaliber som Tuuka Rasks eller Corey Crawfords. En spilld varm kaffekopp räckte för att få mig att inse vad en liten krabat kan åstadkomma om hens armar kommer åt förbjudna föremål.
  • Stackars, stackars studier! Gradun är en torkande, döende kaktus som förstvivlat ropar efter lite ompysslande och en gnutta regn
  • Jag förstår lyxen som går under namnet sömn. Finns inget skönare än att släcka lampan kl 20.14 och bara slockna. Tänk om man hade fattat hur underbart privilegierad man var de gånger i ens förra liv då man fritt sov när man ville, hur länge man ville.
  • Jag tar mig själv på mindre allvar. På ett positivt sätt. Rocken och skorna är slitna, blicken trött, hållningen mindre militärisk. So what, jag är en superhjälte i min sons blå ögon. Det finns få andra jag behöver imponera på. Möjlighen min fru då, och månne jag inte hittar tid för lite grooming ännu i något skede.
  • Jag får ut mera av sociala interaktioner med andra människor eftersom tiden har blivit en knapp resurs
  • Familjen går före jobb och studier även om det gör ont att gå på sparlåga
Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s