Ser du ner på lärare? Läs. Är du förälder? Läs.


Jag kan säga att åtminstone gårdagens föreläsning var värd tågbiljetten in till stan. Studiebesök på bibioteket för ungdomsforskning i Böle samt Otavas tryckeri på Nylandsgatan. Sedan en till synes onödig gruppträff i anknytning till kursen om skolans samhälleliga, historiska och filosofiska grunder. Men oj, det var ju bra!

Jag har aldrig haft en så ärlig, jordnära och inspirerande föreläsare. Egentligen föreläste han inte utan ledde ett slags diskussion. Det handlade om dekontextualiseringen av våra skolor. Egentligen bara ett symptom på hur vårt samhälle har ömsat skinn och tappat sin identitet, och vi med det.

Fortsätt läsa.

Didaktiken som vetenskap uppfanns för de stora grupperna. Skockarna av barn i industrisamhället. Precis som produkterna på löpande band skulle också ungarna stöpas i samma form. Lika för alla, alla på en gång. Få untantag. Sedan kom kritiken mot att skolan massfostrade våra barn för statens intressen. På 60- och 70-talet innebar detta att individen nu stod i centrum.

Vi har gått ännu längre idag. Varje elev väntas få en skräddarsydd undervisning i varje ämne. Läroböcker, läxor, ja till och med rasterna ska anpassas efter önskemål från föräldrar och “experter”. Varje liten svaghet i något ämne leder till en bokstavsklassificering. Får ett barn under 8 i matematik ska läraren sparkas och barnet får en egen speciallärare som dessutom borde ge massage och hälla upp iskall cola. Och många har fått för sig att skolorna själva vill ha det så här.

Låt mig påpeka följande: Barn, t.ex. mina egna föräldrars generation, växte upp under helt andra förhållanden. Fråga en 60-talist om denne hade ett eget rum direkt då hen föddes. Eller hade så många leksaker att ingen av dem verkade intressant. Jag tror inte det. Man delade rum med bråkiga syskon, man stred om efterrättsglassen för att mamma inte hade mer än max en liter i frysen. Man turades om för att alla syskon inte hade varsin jojo eller skateboard. Hänsyn, respekt, konflikthantering och kompromisser var redan en självklar del av livet då man kom till skolbänken som sjuåring.

De sjuåringar som nu kommer till skolvärlden har i de flesta fall haft sitt eget från födseln. iPad, leksaker, sovrum. Varför dela med andra? Nu är ju prylarna inte i sig något problem. Min unge kommer också att ha en del del eget i höst. Men att skylla småbarnens egoism på lärare är helt enkelt att skälla vid fel träd. Det börjar i hemmet.

Jag kan lova dig att lärare mer än gärna skulle arbeta med en snäll homogen grupp där ingen sticker ut. Enligt undersökningar inom alla akademiska branscher finns det ingen yrkesgrupp i Finland som upplever en sådan stress och irritation som lärarna idag. Jag tror få föräldrar verkligen inser följderna av alla krav som ställs på skolpersonalen.

 

Att hålla en lektion för en klass med stora nivåskillnader hör liksom till. Utmanande, men samtidigt en del av spelet. Det är inte lektionstiden som är det stressigaste! Det är bara toppen på isberget. Det är dessa “enkla” 6 timmar per dag som så många andra yrkesgrupper avundas. “Å härriguud dom har ju HELA sommaren ledig dessutom!”

Nu till verkligheten bakom kulisserna. Den stavas 50 timmar arbete i veckan om du är en medelmåttlig ämneslärare (klasslärare kanske har det lite enklare i genomsnitt, vet inte säkert). Om du är ambitiös och dessutom sitter på andra uppdrag i skolan kommer vi lätt upp i högre timantal. Varför? För att varje elev bedöms noggrannare än någonsin. Det är inte något vi själva kräver, det är politiker och framför allt föräldrar. Tusentals ilskna samtal till lärare handlar om att någons barn inte bedöms rätt. En enda förälder kan idag via sociala medier eller samtal starta ett så starkt drev att en lärare blir närmast paria i sin hemkommun. Elever kallas i vissa fall för klienter eller kunder på grund av lärarens allt mer serviceliknande arbete. Och vi vet ju att kunden alltid har rätt.

Skolan vet snart inte vad dess uppgift i samhället är. Skolan får inte uppfostra. Skolan får inte bedöma så hårt, men är bedömningen för mjuk är det absolut ett tjänstefel. Skolan får inte särbehandla och diskriminera, men måste ändå beakta att 15% av eleverna enkelt kan kräva specialbedöming. Skolan ska inteheller längre vara allmänbildande; onödiga ämnen skärs bort. Skolan förväntas prestera bättre varje år.

Långt in på 2000-talet var vi världens paradigm. Finlands skolsystem beundrades  världen över. Bara kineser och sydkoreaner kunde konkurrera. Men kurvan sviktar nu. Vi sjunker sakta. Jag kan lova dig att de allra flesta lärarna är vanliga hyggliga människor som fortsättningsvis gör sitt bästa för både skolan och eleverna. Men någonstans kommer väggen emot.

Det är den här världen jag inom ett år ska vara beredd att kasta mig in i. Och trots detta blogginläggs något dystra ton kan jag säga att jag knappt kan vänta att få komma med i spelet. Föräldrar, elever, politiker och lärare kan vända den här skutan ännu. Det går bara vi vet vartåt vi vill.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s