Att ge efter


Det finns människor med vassa armbågar. Dessa har vänligt uttryckt en “stark vilja” och når ofta sina mål. Målet som uppnåddes är ju trots allt det vi minns vid slutet av dagen. Strunt samma att folk blir sura, ingen kan ju vara allas vän ändå! Förresten, kan du göra detdär och detdär och detdär åt mej nu? Typ genast? Annars blir jag sur!

Sedan har vi mänskor som fötts med mjukare armbågar. Dessa kallas vänligt uttryckt för diplomater. De mest utpräglade är de vi kallar för mesar. De får ibland beröm som de egentligen tolkar i stil med: “Tänk att ni diplomater faktiskt njuter av att ge efter och göra en massa tyst arbete som vi viljestarka gärna använder som en matta att klampa över för att nå sina mål!”

 

Jag lutar åt den sistnämna typen. Men ibland vill jag testa den andra rollen bara på skoj. Ingen bekväm roll att kräva och dirigera. Jag känner mig så otroligt krävande och gnällig, som en prinsessa som tappar sin vante men inte själv ids plocka upp den.

Må jag bli lagom krävande till sist. Lagom småsur när andra sätter gränser. Och lagom nöjd när jag själv sätter gränser åt andra.

 

 

Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s