Toy Story


Jag har svårt att bedöma hur mycket prylar jag i nationella mått fick av mina föräldrar då jag var barn. Det går jag liksom aldrig och funderar på, till skillnad från så många andra bekanta som växte upp på 80-90-talet. Jag minns bara dendär känslan då jag öppnade ett paket eller höll i en leksak då den var alldeles ny. För övrigt plockade jag isär, byggde om eller uppfann i ganska stor utsträckning mina egna leksaker.

En episod av min barndom minns jag extra tydligt. Jag satt på golvet i vårt hus och hade framför mig två leksaksbilar av dendär robusta, oförstörbara tidiga 90-talssorten. Hela karosser av hårdplast, axlar av metall och menade för att tåla ett barnkalas med en grupp inte så försiktiga pojkspolingar. Bilarna kunde tåla en tornado eller två. Kanske till och med en plötslig apokalyps.

Pappa satt på huk framför mig och verkade nöjd med att hans son var nöjd med sina två bilar. Men sedan anade jag något lite allvarsamt i pappas blick. “Jimmy, vet du att pappa ibland far till Ryssland för att ge kläder och annat viktigt åt fattiga barn? Skulle inte du vilja att vi skickar med ena bilen till en pojke där borta som kanske aldrig har haft en sån fin leksak?”

Jag hade en livlig fantasi och såg nästan framför mej en mager liten Ivan som sorgset satt i ett ruckel i Karelen utan en enda pinne att leka med. Jag såg ner på mina bilar. Fräscha, glänsande, kompakta. Mina. Att välja bort en av dem var som att skicka sin egen kompis på ett självmordsuppdrag. Men djupt inne i mitt barnsligt egoistiska huvud accepterade jag situationen och gav bort den jag tyckte verkade tåla mest stryk. Senare gick jag upp till mitt rum och grät.

Dagarna efter frågade jag emellanåt mamma ifall hon trodde att min bil nu hade kommit fram till Ryssland. “Ja det tror jag! Och rysspojken kan leka med den varje dag, precis som du kan med din. Den tål ju vad som helst, eller hur?” Min saknad utbyttes sakta till stolthet. Jag har hjälpt en fattig pojke i Ryssland.

Så Ivan, vem du än är, jag hoppas att du lever ännu idag. Jag skulle mer än gärna vilja veta vad som hände med leksaksbilen som stuvades in i en lastbil någon gång på 1990-talet.

Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Toy Story

  1. EDWARD HOLMBERG says:

    Oj. Bra kolumn. Ja, du Jimmy, det var nog ett stort offer. Men troligen också en stor glädje för en rysk kille att få en sådan leksak den tiden… Hälsningar till er från Lettland. Pa

    > 6 jul 2015 kl. 21:18 skrev jiholm <comment-reply@wordpress.com >: > >

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s