29 april 2015. Regnet smattrade mot taket. Klassrummet var upplyst men tomt. Klockan visade 15.22, vilket innebar att alla elever hade gått hem för dagen. En bekant känsla dök upp. Senast hade han känt den under en dag i augusti 2014, då han stängde sakristian i Sibbos gamla gråstenskyrka för sista gången. Arbetet var klart för denna gång, och vissa ansikten skulle kanske aldrig möta honom igen. “Man man ju bara älska livet och alla små minnen man lagrar inom sig”, tänkte han och sträckte på sig. Hans steg ekade inte lika tydligt som de gjorde den där augustidagen i den gamla, ödsliga kyrkan. Men han visste att han var påväg någonstans.

Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s