Dagen efter


Så i morse i vaknade vi upp till ett nytt Finland. Eller tja, den sittande regeringen blir kvar ett tag som expeditionsministär. I stället för att gnälla på valresultatet kan jag väl säga att det för mig inte finns ett parti jag helt kan sympatisera med.

Vänsterförbundet: idealister som ofta blundar för verkligheten. Ett reformvänligt parti som paradoxalt nog är ultakonservativa i flera frågor, t.ex. den unkna lukten av något sovjetiskt som ligger och möglar nånstans. Skräniga besserwissers. Ofta humanister.

De Gröna: miljöparti som hellre propagerar för Vänsterförbundets sakfrågor. Värnar om mjuka värderingar men har en hysteriskt aggressiv och trångsynt fanclub. Vill inte lösa Finlands akuta ekonomiska situation, utan drömmer om lösningar som ger avkastning och hållbarhet först då Finland redan gått på knä.

Centern: Alltid lite i skymundan, gillar sävlighet och tradition. Behagligare att lyssna på men samtidigt lite grumliga. Urtypen av finsk mainstream. Genomsnittsväljare: Småföretagaande, händig 56-årig Pentti i Insjöfinland. Ogillar huvudstadsbor men är för självständig för att skapa kaos genom att rösta mer radikalt.

KD: Välmenande, ansvarstagande människor som är oroliga för att Finland (och världen) blir allt mer likt Babylon. Deras uttalat kristliga värderingar gör dock att deras övriga förslag inte tas på allvar/uppmärksammas i det här landet. Har en rejäl slagsida på grund av en synnerligen dålig image i media och bland “medvetna” finländare.

SDP: en annan manstreamgrupp som behöver en ny Ahtisaari eller liknande för att ge partiet ett lyft. Röda, men samtidigt ansvarstagande och statsbärande. Stöder förutom de svaga i samhället också soffliggare som genom bidrag har hittat ett alternativ till arbete.

Samlingspariet: Blått och urbant. De stora projektens herrar i Burberry-kalsonger. Har ett ungdomsparti som är så höger att det börjar bli brunt. Har förtroende i ekonomiska frågor (=arbete ska löna sig) men visar ibland upp skrupelfria tendenser, se t.ex. erövringen av Sudet-Sibbo.

Sannf: Jussi 53 år bor i en avbefolkad kommun i mellersta Finland. Det enda som håller igång byn är en Teboil-kallmack, en Siwa samt den lokala puben pyntad med iskelmästjärnor från 80-talet. “Ingen bryr sig om oss här borta”, säger Jussi efter dagens fjärde Karhustop. En del av ölskummet stänker ner hans svettluktande “Kiitos 1939-1945”-paita. “Det behövs rejäla tag. Nu styr stadsherrar/homon/hurrir och se nu hur perverst alltihopa är”. En stor del av landet håller i smyg med honom men klarar inte av partimedlemmarnas cocktail av utseende/åsikter/uttryckssätt/konservatism/utlänningshat

SFP: “språkpartiet” som mer kan beskrivas som ett systerparti till rödgröna vänsterunga, åtminstone sett till vad HBL:s liberala redaktion vill få det att framstå som. Ser till att Finland inte helt och hållet glöms bort utomlands. Har också en urban hop anhängare som är Natovänlig och handlar i Stockmanns delikatess. “Herregudar” sig i Hbl:s kommentarsfält över våldet mot Palestina och Räsänens förbudsförslag.

Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Dagen efter

  1. Bianca says:

    Bli politisk kommentator. Pliiis.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s