Referensgrupperna spökar igen


Jag anade att någon skulle inse detta. Nu är det definitivt ett faktum. I gymnasiet tyckte jag ibland att modersmålslektionerna var mördande. Vi tvingades analysera sönder text efter text. Skriva text efter text. Arbetsbördan var omänsklig om längden på en essä översteg 3000 tecken.

Det var då, det. Att skriva kandidatuppsats är bara nästa steg på en lååång trappa. Fast det nya är inte längden. Det är kravet på att det är en forskning vi sysslar med. Som magister sitter man väl och skrattar högt åt en ynklig liten kandi. Och som doktor…tja.

Hursomhelst, vi människor har som tur oftare behovet av att titta uppåt och jämföra sig med andra än att se ner på dem som inte kommit lika långt.

 

Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Iakttagelser, studier. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s