Pressklippet


Hej på er!

I brist på fantasi och tid tänker jag bara copypasta en artikel från hissastuderandenas tidning Papyrus.

 

Sandlådeperspektiv

 

Vad har urgamla imperier och vilka nutida sandlådebarn som helst gemensamt? Antagligen kan svaret på denna fråga varieras i det oändliga, men det verkar gå att urskilja åtminstone en skrämmande stor likhet i båda parters grundinställning: expansion och erövring till varje pris.

Sandlådan på gårdsplanen invid ett bostadshus kan betraktas som världen i miniatyr. En mängd olika viljor kämpar om herraväldet över något som på avstånd ser ut som en obetydlig lekplats. På nära håll handlar det dock om liv och död. Det gäller att utvidga och försvara sitt dyrbara territorium innan fientliga trupper dyker upp beväpnade med spade och hink. Den kombattant som vänder ryggen till och slappnar av kan räkna med att plötsligt se sitt område invaderas eller skövlas.

Vilket småbarn som helst känner till principen om att den som äger ett land också har rätt att utvinna och förbruka dess resurser. Vare sig det gäller ett berg sprängfullt med malm eller en präktig sandkaka är regeln densamma: först till kvarn får först mala. Detta har också i alla tider lett till en ständig kamp om allt naturen har att erbjuda oss. Dessutom är snabbhet en fördel; ju effektivare ett område töms på dyrbarheter, desto större blir avkastningen när rubbet förädlas eller säljs.

De som har följt mönstret som beskrevs ovan har ofta bidragit till världshistoriens största miljökatastrofer och konflikter (nu syftar jag inte på barnen i sandlådan). Exemplen är många, men något av det mest känsliga och eftertraktade bytet är något så banalt som vanligt diväteoxid, även kallat färskvatten. I detta tusen sjöars land är det lätt att förbise vilket privilegium ett stort lager grundvatten faktiskt är för oss.

Sovjetunionens konstbevattningsprojekt ledde under den senare delen av 1900-talet till en katastrof för Aralsjön, då denna vattensamling i all hast krympte till en bråkdel av sin tidigare volym. Salthalten mäter idag över 10 procent, och tidigare blå böljor liknar mest en ogästvänlig öken. Grundtanken till denna exploatering får väl anses vara god; det handlade om att öka produktionen av odlade grödor. Det verkar dock vara alltför lätt att i all hast utnyttja Moder Jord utan att noggrant överväga riskerna med dylika projekt.

Spaniens berg är till stor del tömda på sin malm till följd av romarnas jakt på metaller, och demonstranter utklädda till pandabjörnar vill idag uppmärksamma oss hänsynslösa konsumenter om skövlingen av världens skogar. Listan över exploateringens följder kan göras både lång och tjatig, men kan också ses som ett fult och ofrånkomligt monument över människans omättliga behov och rovlystnad.

I slutändan finns inte mer sand att erövra i vår lilla låda. Frågan är om vi någonsin kommer att kunna sätta oss ner och dela på såväl verktyg som resurser med varandra. Till dess får vi väl acceptera situationen och ständigt se oss över axeln för att åtminstone ha kontroll över en liten hink med värdefulla resurser (och hoppas på att kunna gräva djupare utan att stöta på otrevligheter).

 

Jimmy Holmberg

Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Iakttagelser, vardag. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s