Fjärilar i natten: kapitel I


Den för lokalbefolkningen så populära krogen “Happy Corner” gjorde verkligen skäl för sitt namn denna lördagsafton i oktober. Med sin hemtrevliga inredning, varierande meny och framför allt sin mänskliga prislista gjorde denna krog lysande vinster, trots att den inte var lätt att hitta för nykomlingar i staden. Den låg trots allt tillräkligt nära centrum för att vara ett lätt val för varenda människa som ville unna sig något gott i sällskap av mängder av bekanta ansikten. Men många klagade på att själva byggnaden inte bara var ful som stryk; det var också svårt att hitta den  mörka, bastanta ekdörren som ledde in till sorlet och värmen där inne.

Denna kväll fanns det inte en enda servitör som kunde stå lutad mot en vägg för att växla några ord med en stamkund. Kommersen i lokalen var i full gång, och särskilt kökspersonalen genomled flera timmar av oavbrutet, fartfyllt arbete. Krogens dämpade belysning och mörka inredning i gammalt ädelträ gjorde att folk kände sig trygga och ofta glömde att deras skvaller och struntprat kunde höras längre än sikten tillät. Det vanliga skämtet bland gästerna var att personalen i “Happy Corner” visste mer om invånarna än Gud själv.

Vid ett av de många runda borden satt tre män och två kvinnor och spelade kort i utomordentligt snabb takt. Deras händer kastade ut kort så snabbt att man kunde vänta sig att ett glas snart skulle vältas och sprida ut sitt innehåll över alltsammans. Mitt i allt samlade en av männen in korten och flinade retsamt.

– Det ser ut som om du inte riktigt hänger med, Mike.  Femte förlusten i rad. På samma kväll! Haha!

Hastigt delades en ny omgång kort ut och spelet fortsatte. “Fördömt, jag var ju faktiskt inte koncentrerad”, tänkte Mike. Först hade hans vänstra fot just rört vid unga June Mansons, vilket hade resulterat i att bådas fötter hastigt drog sig undan. Och ett ögonblick senare hade hans högra knä vidrört den betydligt äldre damen Cate Wilsons lår, vilket hon besvarade med att ivrigt le tillbaks med sin ungdoms vackraste grimas. Mikes reaktion var mindre diskret denna gång, och han svor över att ha dragit till sig den haggans uppmärksamhet. Dessutom hade han långa ben, vilket gjorde att han nu befann sig i en obekväm situation: hans fötters tillbakadragande gjorde så att knäna höjdes och nu vilade mot den hårda bordskanten.

Plötsligt kunde spelarna höra hur ljudnivån stadigt minskade i rummet. Till sist hördes bara enstaka viskningar, och några personer vände sig uppfodrande mot krogens mitt för att ta reda på vad som hade hänt. Mike Stanton, mannen med de långa benen, kände på sig att det hade hänt mer än en vanlig incident. De få servitörer som syntes var bleka och verkade försöka göra sig osynliga mot väggen.  För första gången på åratal kände Mike lukten av fara.

Advertisements

About jiholm

Just another blogger who's trying to figure out this breathtaking thing called Life.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Fjärilar i natten: kapitel I

  1. 2B says:

    SCHpännande!….o bra skrivet *PUST* komplimang levererad *PUST*

  2. jimster says:

    Vielen tack for ze compliment!
    Fortsattning foljer nog sooner or later

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s